baciare

Sjukdomen som vägrar släppa ger mig skrämmande mycket tid. Egentligen för mycket tid för tankarna, men min vän menar att det är bra att vara ensam och tänka just nu. Jag saknar dom, inte tankarna alltså, utan mina vänner. Det är nu som man förstår hur fina dom är(konstigt, att man behöver må så här dåligt för att se vad man egentligen har)<---(lovar att bli bättre). Jag tror inte att jag låter dom veta det för ofta. Sommaren är så konstig. Vi har längtat hela året och nu när den är här känner jag mig... tom. Saknar tryggheten och det dagliga mötet av vännerna. Men jag antar att hela jag är fylld med saknad just nu., kan det vara så, att ingen annan känsla får plats?

Jag hörde en gång, en man som sa "det finns ingen olycklig kärlek, bara idioter som vägrar att älska en tillbaks"
Men nu är det inte så. Inte nån stans. Vad i helvette gör man då? (okej okej, jag vet vad jag ska göra, mina fina vänner har bankat in det i mitt huvud tusen gånger... men det är så det känns)

Nu slog en konstig känsla mig. Jag känner för att be om ursäkt.